Retrolovers rockabillyblogg

Hur man kommer i bikini-form:

Steg 1: Titta på din egen form. Har du formen av en människa? Om ja, gå till steg 2.

Steg 2: Köp en bikini.

Klart!

En söndag får jag två streck på ett graviditetstest. Helt oväntat och totalt oplanerat. Är jag gravid? Kan jag ens bli gravid? Jag har aldrig varit gravid förut. Det känns inte som att jag är gravid, ska det inte kännas? Och hur har det gått till? (Ja, jag förstod ju hur det hade gått till, men jag var så säker på att det inte skulle kunna hända att det var mycket funderingar på hurihelvete och närihelvete). När jag berättar nyheten för K säger han efter någon minuts fundering: "Min spontana känsla är att behålla det". 

Oplanerat, oväntat men inte ovälkommet. Det tar tid att vänja sig vid tanken, men strax är vi himlastormande glada. Under 25 galna dagar börjar vi att planera hopflytt, köp av bostad och allt annat däremellan. Vi bestämmer oss för varandra, att vi ska genomföra detta ofattbara, förunderliga, häftiga. Vi ska bli föräldrar!

25 underbara och galna dagar senare är allt slut, i vecka 9 (8+5). Det är den 25 april och vi får beskedet under vårt första ultraljud. Det lilla fröet som skulle röra sig där inne, växa och frodas, lever inte. Läkaren ger mig beskedet att hjärtat har slutat slå. Och det har hon rätt i, för mitt hjärta slutar verkligen att slå. Vår bebis som vi skulle ha fått i november, den som vi förändrade vårt liv för, den som vi längtade så efter, har dött. Det är det enda jag kan ta in. Död, död, död. Hjärtat har slutat slå.

Jag minns väldigt lite av läkarnas instruktioner, Kristofer fick ta över helt, jag gick bara på autopilot. Han var en hjälte, helt fantastisk, tröstade mig gång på gång, lugnade mig varje gång jag fick ångest över något jag ätit, gjort, att jag på något sätt har förstört vår lycka genom att göra något fel.

På kvällen så bråkar vi stort. K tolkar allt jag säger fel, han är så arg så arg så arg. Det tar ett tag, men plötsligt förstår jag. Jag fattar att hans ilska är hans sätt att hantera sorgen. Så jag går emot denna arga kille, detta paket av explosiv ilska, och säger att allt kommer att bli okej. Jag tvingar honom att krama mig. Jag stryker honom över håret och känner hur han slappnar av. Plötsligt gråter han i mina armar.

Vår lilla knoddis blev inte av, men vi läker långsamt. Vi lär oss att stötta varandra, vi får se varandras allra värsta sidor och vi blir ett team. Efter en tid så börjar vi se framåt. Vi fortsätter att bygga upp vårt liv, vi köper glass på Nytorget, vi bokar en semesterresa ihop, vi köper en lägenhet, vi pussas massor, vi planerar en renovering och vips en dag så är jag gravid igen. Den här gången inte  tveksam, utan bara jättelycklig.

Veckorna i graviditeten går långsamt. Inte ens efter vecka 12 kan jag andas ut.

"Det finns ju folk som får missfall efter vecka 12", säger jag till K som himlar med ögonen och säger att jag jämt oroar mig för allt.

Vi gör tre ultraljud i början, i vecka 9, 12, och 18. Jag vill helst göra ultraljud var och varannan dag för att försäkra mig om att allt står rätt till. Jag har så svårt att lita på att min kropp fungerar. 

När jag skriver de sista meningarna på det här inlägget så har jag en liten Leo i famnen. En varm liten nyvaken knodd som luktar helt himmelskt. Och jag tänker att det var meningen, att allt skulle bli precis såhär. För om vi inte hade förlorat vårt första frö så hade vårt andra frö inte blivit till. Och det fröet växte till en blomma, en liten Leo som jag ska vårda och älska för resten av mitt liv.